Lokaljakten...

Har varit och tittat på ytterligare en lokal. I Röda Sten som är så härligt. Hade stora förväntningar på läckra kalkvalv och älvutsikt... Tyvärr var det nåt helt annat, kontorshotell- och källaraktigt. De andra företagen som fanns på samma plan, var mulltoe-ingenjörer och industrilokal-mäklare... Inget fel med dem, men kanske inte så inspirerande för min del... Men idag ska jag titta på ytterligare en lokal, se vad det är.

Majas favorit.

 image821image822image823
Den stora "Champagne-ringen" är en av  Majas favoriter bland höstnyheterna från M925. Den är 2 cm hög och 2 mm tjock, alltså en riktigt härlig "silverblaffa"! Min egen sitter på varenda dag. I början kändes den lite stor, nu kan jag inte vara utan den, den är som en del av mig...  Fast ibland har jag den på pekfingret istället för på långfingret :)

Du hittar den här! 

Höstens nyheter från M925 Design är här!


Dessa och fler nyheter hittar du på
www.m925.se  Välkommen in! 

Foto: Lundberg/Berlin

 


Med Kongoexpressen genom Indien. 56 timmars resa.

Att resa med tåg i Indien är långt ifrån bara transport. Det är säkrare och bekvämare än att resa med buss, billigare än med flyg och framförallt ett bra sätt att komma i kontakt med indierna. Med ett öppet sinne blir resan full av intryck. Det är också spännande att se hur landskapet och klimatet hela tiden förändras. Men man får också vara beredd på skavsår mellan skinkorna och mindre trevliga toalettbesök.


En indisk tågstation är som ett komprimerat Indien: den förvånar, roar och chockerar. Här trängs barn som ber om en slant i utbyte mot en kullerbytta eller en sång, med välklädda medelklassresenärer, lepraskadade och kvinnor i vackra sarier och oljigt hår. Tidnings- och teförsäljare ropar oavbrutet ut sina erbjudanden och det luktar av urin, ingefära, avgaser, kardemumma och avfall.


Världens största järnvägsnät - och det fungerar!
image804 image805
Indiens järnvägsnät är världens största och transporterar elva miljoner resenärer varje dag. Det är också världens största arbetsgivare med 1,6 miljoner anställda. Fantastiskt nog fungerar systemet och trots att tågen för det mesta är försenade når de slutstationerna förr eller senare. 

Kongoexpressen som under de nästa femtiosex timmarna ska ta mig och min resekamrat från Agra genom hela Indien, har arton vagnar i tre olika standarder. Alla är fullsatta. De flesta är, enligt en kupékamrat, på väg till Bangalore för att söka jobb på telekombolag. Vi har plats i mellanklassen i en åttapersonerskupé med luftkonditionering, där i stort sett varenda kvadratcentimeter fylls med packning. Plastsätena är hyfsat mjuka men femtiosex timmar i nittio graders vinkel frestar på. Biljettpriset sätts efter antal kilometer och vår resa som är 280 mil (Sverige är ca 150 mil långt) kostar ungefär 268 kronor per person.

Härligt men farligt längs räls raka som spik.

image806En av de stora behållningarna med att resa med tåg i Indien är att stå i dörröppningarna mellan vagnarna och se och lukta hur landskapet far förbi. I sjuttio rytmiska kilometer i timmen och dunkande oväsen, skakar vi fram. Vita hägrar svävar över blöta, neongröna risfält. Plötsliga granitberg stegrar sig plötsligt från en i övrigt alldeles platt stäppterräng. Några kossor betar ute på markerna med en fågel pickandes på ryggen. Ju längre söderut vi kommer, blir det varmare, växtligheten allt frodigare, färgerna mustigare och dofterna starkare.

Chaia, chaiaaa!

När man börjar höra det karaktäristiska, nasala ropet: "Chaia, chaiaaa" vet man att tåget är på väg att rulla in på en perrong. Vi är många som går av för att köpa en kopp rykande, mjölkigt, härligt Chaíte och samtidigt sträcka på benen. Men det gäller förstås att hålla koll på när tåget börjar rulla igen! Har man inte lust att gå av tåget kan man få sitt te ändå. Teförsäljarna går ombord och serverar på plats. En kopp chai kostar fem rupies, dvs. ungefär en krona.


Toalettdags - eller kanske inte ändå?
Så blir det då till slut oundvikligt (eller?) att besöka tågets toalett som finns i ett litet utrymme mellan vagnarna. På typiskt indiskt vis består den av ett hål i golvet. Behöver jag säga mer än att jag knappt hinner fram till toan innan jag vänder igen. Men ett hett tips är att passa på att gå på toaletten i början av tågresan, urinstanken blir bara värre ju längre resan går...

image810Tågmaten. Ytterligare äventyr.
På indiska tåg finns som regel ingen restaurangvagn. I stället tar konduktören upp matbeställningar som levereras vid nästa station. Vi är minst sagt skeptiska... Maten (dhal=linsröra) kostar ungefär fem kronor och serveras i små papperskartonger. Den har garanterat hållits fesljummen alldeles för länge för att vara hälsosam. Våra kupékamrater skrattar och tycker att vi får ta seden dit vi kommer. Det gör vi, vi har liksom inget val. Men våra magar höll. Tack Ducoral.

Skönt med egen sovsäck.
Första kvällen går solen ned någonstans vid Bhopal och vi får lakan för natten, rena men grådaskiga och slitna. Vi föredrar att använda våra sovsäckar istället och med proppar i öronen vaggas vi rytmiskt till ro. Vid femsnåret på morgonen vaknar jag av att jag måste gå på toaletten! Besöket är inte helt så läskigt som befarat, så det känns lite snopet att ha hållit sig i arton timmar. - Men det är förstås alltid roligt att sätta nya personliga rekord!


Sista etappen: Coimbatore-Kochi
image807image808
Vid lunchtid den tredje och sista resedagen byter vi tåg till ett som bara har andraklassvagnar (absolut lägsta kvalisort). Nittio graders vinklade trä- bänkar & galler i fönster- öppningarna. Det blir fyra och en halv hårda, stötiga och tokvarma timmar genom ett vackert Kerala, längst ned i söder. Grönt och frodigt, bitvis som ett djungellandskap. 

När vi äntligen får pusta ut i ett gammalt lagerhus från kolonialtiden (omgjort till hostal) och tar en dusch, är vattnet som rinner av oss alldeles mörkbrunt..!


Lokaljakten fortsätter...

image803Jag har varit och tittat på ännu en lokal till M925. Tyvärr fanns där bara en kontorsplats ledig och jag behöver ett helt rum som rymmer både verkstad, kontor, packnings/ post-plats och "showhörna".

Däremot blev jag tipsad om ett ledigt rum ovanpå. Rummet var beläget på gaveln med stora fönster, så det var ljust och härligt. Tyvärr var det ödsligt där på ovanvåningen. I rummet bredvid höll en  bildkonstnär till endast på deltid. Dessutom verkade han vilja vara i fred.

WC:n var inte heller så där klockren som man kan önska. För att komma till den mini-mini-lilla och mycket ehhh... bohemiska toaletten, fick man ta sig igenom konstnärens rum med alla tavlor, stafflin, färgburkar etc. Charmigt? På sätt och vis, ja... men föreställ dig att man skulle lyckas få dit en inköpare som man vill göra ett gott intryck på, och så ber hon eller han att få låna toaletten...  :/

Imorgon fortsätter Magdas Indien-special här på bloggen. Då får du hänga med på en 2,5 dygns tågresa genom hela Indien, från norr till söder!

Byggisarna del 3.

Här kommer del tre på byggis-följetongen och här hoppas jag att du interagerar...
Byggisarna har frågat om jag vill hänga med dem ut på bira framåt helgen och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Vad säger du om saken?

A: Nej, trassla inte in dig med människor du inte har någon aning om vem de är. Tänk om de överfaller dig och så hamnar du i en låda precis som SIBA-Fabian.
B: Det är klart du ska hänga med. Du kan ju se det som ett experiment. Blir det tråkigt kan du ju bara gå hem eller gå någon annanstans.
C: Följ med, nån av byggisarna kanske är mannen i ditt liv!
D: Skippa det och gör något roligare och mer intressant. Du vet ju att det inte kommer att bli någon vidare givande kommunikation ändå. Det blir Rix-FM, teknikprylar och fylleköret. Fördomar är inte alltid fördomar...

Indien-special, forts: Gå på bio i Jaipur.

I "Den rosa staden" i Rajasthan ligger Indiens största biograf. Raj Mandir liknar en blandning av ett tempel och ett sagoslott i Disneyland och visar samma film fyra gånger per dag, så länge som den drar publik.

Mest för att få ett andrum från eftermiddagskaoset på Jaipurs myllrande gator, slinker jag och min vän in i den jättelika, rosa kupolen vid sidan av huvudgatan. Biopalatset Raj Mandir. Vi ska se en indisk film. Kontrasten mellan gatans verklighet med tutande rickshaws, rotande grisar och kossor, försäljare och tiggande barn och filmens drömvärld är gigantisk. Vår "oro" för att inte förstå något av filmen eftersom vi inte kan språket, visar sig snart vara obefogad. Känslorna på duken är så stora och uttrycken så tydliga att vi inte behöver förstå ett ord hindi för att rivas med i handlingen.

 

image802Snabbaste och mest produktiva landet i  världen på att göra film. 
I Indien produceras 900 filmer om året, dubbelt så många som i Hollywood och flest (och snabbast) i världen. Fem miljarder biobiljetter säljs varje år och 95 procent av filmutbudet är inhemskt. "Bollywood" refererar till filmer från Bombay, men idag produceras de flesta filmerna i Madras, på östkusten. Ett mer passande smeknamn är därför "masalafilmer" som de också kallas: en salig kryddblandning av romantik, komedi, action & melodrama, kommersiellt anpassade till hemmamarknaden. Andra "standard-ingredienser" är de minutiöst koreograferade sång- och dansscenerna samt ett uns magi.


Fem kronor för en Diamond-plats
Vår balkongplats kostar åttio rupies (ungefär fem kronor) och då är det ändå en "Diamond-biljett", det vill säga en av de dyrare. Vi går in i salongen, biljetten klipps och vaktmästaren riktar sin ficklampa mot våra platser. Plyschstolarna är bekväma. Utdragbara. Benutrymmet är generöst tilltaget och i armstödet finns plats för en vattenflaska. Bredvid oss väntar en stor och finklädd familj på att filmen ska börja. Några mobiltelefonsignaler hörs nedifrån parkett, men så glider det tunga, röda skynket åt sidan och det blir alldeles tyst i salongen. 
 

Pompös underhållning i tre och en halv timme
Filmen vi ska se har dragit fulla hus på landets biografer i över ett år och har påverkat såväl vintermodet i Delhi som musikstationernas topplistor. Även denna föreställning är slutsåld. Filmen heter Kal Ho Naa Ho ("Fånga dagen") och bjuder i klassisk Bollywood-anda på pompös underhållning i tre och en halv timme (standardlängd). Utdragen sockersöt kärleksvånda och långa, färgstarka sång- och dansnummer väntar oss. Vissa partier går i slow motion och softad lins, he,he. 
Halvvägs in i filmen är det tiominuters paus då hela folkmassan, inklusive vi, rör sig ut mot foajén för att köpa chaí masala (te) och varma samosas (en slags pirog).


Tillbaka till verkligheten
När filmen är slut, blir det bråttom att lämna salongen eftersom nästa visning börjar om bara tio minuter.

Vi lämnar Raj Mandir. Jag vejar i sista ögonblicket för en ko och hamnar i vägen för en rickshaw, som tutar i den grad att jag inget annat kan än vakna upp ur den glamorösa drömmen och komma tillbaka till verkligheten.


Verkligheten, som i Indien på sätt och vis är som en film.


Magdas Indien-special: Pushkar.

Angelica,  M925-kund och trogen kommenterare här på bloggen, åker på studieresa/socialt arbete till Indien på söndag! På hennes blogg kommer vi att kunna följa med i äventyren. Av den anledningen tänkte jag berätta lite om min egen resa till Indien för tre år sedan nu. 
Som en aptitretare. Ha en riktigt bra resa, Angelica!

image799Först ut i min "Indien-special" blir Pushkar, en liten, pittoresk, kritvit och helig stad vid en tillika helig sjö i Rajasthan i norra Indien. En vallfärdsort för många hinduer. I sjön offras både det ena och det andra, levande som dött och många hinduers sista önskan är att få sin aska spridd över sjön. Så fyll inte vattenflaskan här... Doppa inte ens tån!

I november varje år hålls en spektakulär kamel- och dromedarmarknad i Pushkar, men lyckas man inte pricka in den, föreslår jag en Kamel-safari i Pushkaröknen, med eller utan övernattning.

Fotot ovan togs från hostal-terassen. Ett underbart ställe tyckte jag och min resepartner... tills dess att klockorna och böneramsorna satte igång vid halv fyra på morgonen och aldrig tycktes ta slut...

Att besöka en helig stad gör man är verkligen på gott och ont. Man får en rejäl dos koncentrerad indisk religionskultur där allt ställs på sin spets. Att någon drar en kärra med en död man på, genom bykärnan, får ingen att lyfta på ögonbrynet. Helt normalt. Om en utlänning däremot råkar gå på samma gata med aningen för kort kjol, blir det värsta uppståndelsen... Och att hålla sin käreste i handen är bara att glömma. Det får man göra hemma!

image800 image801
En riktigt häftigt sätt att uppleva Pushkar-öknen på, är från kamel-ryggen. Kamelsafaris är en ganska stor turistnäring här, så det finns många anordnare att välja mellan.
Det är en stor upplevelse att sitta kring lägerelden medan den becksvarta natten tränger sig på och stjärnorna och månen lyser så starkt och så klart. Inte ens de små, envisa "taggbollarna" (även kallade "Saddam Husseins") från någon ökenbuske, spelar någon roll. 
Tidigt i ottan vaknade jag av ett märkligt ljud som jag inte kände igen. Systematiskt och rytmiskt fortsatte och fortsatte det, och till sist smög jag ut näsan ur tältet för att se vad det var:  jo se våra två kameler låg och idisslade kvällens måltid!


Lunch med byggisarna...

image798Gissa vilka jag har ätit lunch med idag? - Byggisarna!! Det var baske mig en ny upplevelse plus att jag fick en bra dos manlig uppmärksamhet... eller? Den ene satt mest med sin mobiltelefon och de andra satt och diskuterade storleken på restaurangens Tv-skärmar (det var de som valde restaurang, kanske inte precis den jag hade valt, men alltså, man fick rikligt med mat!)

Jojomen!


Lokalen.

Hej igen!
Nu har jag varit och tittat på lokalen: sunkig, sunkigare, sunkigast...  (Och jag har kommit över det där med att "ju sunkigare replokal desto coolare, typ...) Ska man arbeta heltid där och dessutom kunna bjuda dit kunder, vill jag att det ska vara i allafall någorlunda fräscht. Gärna enkelt, men fräscht!

Uthyraren vill inte göra något som helst åt standarden, för de vet att det är en massa andra som vill ha den whatsoever. De ersätter heller inga egna förbättringar. Visst har lokalen potential. Högt i tak och stora härliga fönster, men trist också att  komma så här i sista hand= får ta det rummet som blir över= det sämsta.

Det största problemet är egentligen inte den låga standarden, utan att de 8 fotografer som ska sitta där väldigt sällan är på plats, utan ute på jobb. Största anledningen till jag att jag vill skaffa mig en annan arbetsplats är ju att jag vill ha lite folk omkring mig på dagarna, att snacka, skoja, bolla idéer och dricka kaffe med!

Så jag får nog tacka nej och hoppas att det dyker upp nåt som passar bättre... Suck.

Hej...

image797...har inga banbrytande nyheter att skriva om idag, håller på att löda tryckknappsörhängen...

Bjöd nyss två byggarbetare som håller på att sätta upp en ställning utanför mitt hus, på apelsinsaft... Ja, jag vet, men alltså har man lappsjuka så har man! Den ene var rätt söt, så han fick en isbit i glaset till och med :)

Men imorgon ska jag gå och titta på en lokal här i närheten, som några fotografer har ordnat. Det ska bli spännande att se vad det är för något.

Hej så länge från Magdalena.

Grymmast och läskigast på Way Out West: Magda listar.

image794I går (lördag) var jag & Frida på Way Out West-festivalen här i Göteborg. Tyvärr glömde jag min kamera, men Frida tog några mobilbilder! Hursomhelst, F och jag ger festivalen betyg 4,8.

Plus: kamratlig stämning, vackra omgivningar, bra ljud, inga långa köer, två öppna scener & en under tält (stort och bra vid regn...) fräscha toaletter och inte minst en schysst blandning av musikstilar. Bra också att det anlagts golv framför scenerna, annars: gyttjebad.
Minus: lite väl kort avstånd mellan scenerna, samt dålig tajming: ibland krockade konserterna för att därefter stå tomma alla tre scener samtidigt. Hade gärna sett en fjärde scen.


image795VÄDER: stekande sol på dagen,  ösregn på eftermiddagen, kvällen mulen, ljummen, lerig (ja, det är mina fötter på bilden t.v.)

BÄSTA BANDET: Shout Out Louds.
GRYMMASTE FRISYREN: Erykha Badu.
SÄMSTA BANDET & FULASTE BRALLSEN: Juliette & The Licks.
LÄSKIGAST: sångaren i Devendra Banharts pubishår på storskärmen.
BÄSTA NUMMER/STÅPÄLSEN: Kanye West får upp Peter, Bjorn & John på scen varpå de kör deras grymma "Young folks" ihop.
BÄSTA IGÅNGDRAGARE: Teddybears Sthlm som ersatte avhoppade Lilly Allen.
MEST EXPERIMENTELL/UDDA: Regina Spektor (nedan)

image796 S-TAN ATT JAG MISSADE: fredagen.







Frida Von Rosen.

image784image791image792
Har precis träffat min fina vän Frida, som ju även är modell för  M925 (här med poesihalsbandet). Igår kväll invigde hon sin nya sommarklänning (ca en månad senare än hon hade tänkt...)

Klänningen är lika skir och vackert romantisk som en ljummen sommarkväll efter 40 regniga... och som självaste Frida Von Rosen själv. (Mitt eget smeknamn på Frida.)

En väldigt fin upplevelse.

image760 image771
image770 image768 
Helt ensam på scen, så avskalat och naket som bara Anna Ternheim kan göra det. Två meter framför mig stod hon där, rätt upp och ned med sin gitarr och sitt piano. Och sjöng alla de där låtarna som jag lyssnat på alla dessa kvällar. Vilken upplevelse.
Tack ska du ha, Anna, från Magdalena.

Ahhh...nna Ternheim

Ikväll ska jag till Slussens Pensionat på Orust för att se och höra Anna Ternheim. Det är ett fantastiskt ställe att "möta" sina favoritmusiker, litet och intimt. Jag brukar försöka åka dit en gång varje sommar och där har alltid varit en riktigt, riktigt bra stämning, det märks att musikerna gillar att spela där.

Tänkte smyga med kameran, så förhoppningsvis kan jag visa några bilder här på bloggen i morgon. Finns det några Anna T-fans bland blogg-läsarna, mon tro?

Hälsning från Vickan med brorsa!

 image758 image759
Här kommer en hälsning från Victoria från Stockholm, just hemkommen från España, som du ibland kan läsa en kommentar från här på bloggen!

Vickan beställde namnhalsbandet med sin egna handstil, du ser det bland halsbanden under fliken "smycken" på hemsidan. Hennes bror fick ett M925-armband med personlig inskription. (Armbandet med silverbricka och läderband, finns i golfkollektionen)

Tack för de fina bilderna Victoria, jätteroligt att få se hur du & brollan ser ut!

RSS 2.0