Ja alltså när man står och balanserar med en halv stortå på en minimal utstickande bergsbit och är en kilometer över marken är man kanske inte jättekaxig trots att man är säkrad med dubbla karbiner, hehe, men när man väl gett sig in i det finns ingen återvändo. Och man inser att det inte gagnar en att bli nervös. Man hittar ett enormt fokus istället!
Men de höga hoppen från 8-metersklippor var inte roliga... Höll på att fira mig ned med rep istället på det första hoppet, men sedan tog jag språnget och resten av hoppen gick sedan lite lättare. Man pushar sina limits :) 12-meters vattenfallet var jag dock ovetande om och det var nog tur... Låg på rygg och blev puttad ner... Detta var skräckartat. Men som sagt, jag överlevde ju :)
Men hur vågar du allt detta? Tvekade du aldrig? Fasen va modig du är!