M925-bloggen!

Det har varit mycket om Cuba nu på det senaste, i samband med valet av nya ledaren, nu när Castro dragit sig tillbaka. Det har fått mig att leta fram fotona och minnena från min egen resa dit.

Jag reste till Cuba med hjärtat fullt av förhoppningar om att finna det perfekta samhället, där ingen lider nöd och alla är jämlikar. Bröder och systrar. Compadres. Gungande salsa, flödande rom och glödande cigarrer i solnedgången.

Men Cuba som allt annat, är förstås mer sammansatt och komplext än så. Det råder väl inget tvivel om att Revolutionen i slutet på 50-talet förde många goda ting med sig. Men min månadslånga vistelse på ön som är lika stor som Storbrittanien, blev en ögonöppnare. För var dag liknade idealet allt mer en orealistisk - eller kanske stagnerad utopi. 

För det första hade jag lyckats missa att Cuba är en militärdiktatur och därmed ett kontrollsamhälle utan dess like. Det mest synliga tecknet på det, är att det står beväpnad militär i var och vartannat gatuhörne och befolkningen ska vara beredd att kunna identifiera sig när som helst. När jag tog ett foto av militärpoliserna som stod inne i en av "dollar-butikerna", rev de ur filmen ur min kamera.

Min egen mening om kubansk politik är väl egentligen tämligen ointressant. Mer relevant tyckte och tycker jag är att lyssna på kubanerna själva. Därför bodde jag hemma hos dem och tog mig runt på samma sätt: på lastbilsflak. Och pratade, diskuterade och jämförde.

Många vågade inte riktigt uttala sig, av rädsla för angivare - att tala illa om Castro och kommunistpartiet kan ge upp till 20 års fängelse. Men förvånansvärt många öppnade sina hjärtan. Och de längtade.

Framför allt längtade de efter att kunna påverka sina liv, få en skälig lön för sitt arbete och kunna spara ihop till något som betyder något för dem, en riktig säng till gamla mamma, något att äta utöver det bassortiment som rationeringskortet ger dem rätt till. (En flaska olja i mars, tvål i april, 2 sardinburkar i maj...) En kamera eller en resa. Alla jag mötte var nyfikna på världen utanför Cuba. Men som bekant är gränserna stängda och utreseförbud råder.

Jag mötte taxichaufförer som längtade efter att kunna leva på sitt "riktiga" yrke, som de studerat länge till (men det var mångfaldigt mer lönsamt att köra runt turister i svarttaxi än att leva på den statliga standardlönen på 10 dollar/månad). Bönder som med mycket möda odlat sina fält och vid skörd var tvungna att ge 95% av intäkterna till Castro (som de sade det). Jag mötte flickor som önskade att de inte skulle behöva prostituera sig.

To be continued...