Med Kongoexpressen genom Indien. 56 timmars resa.

Att resa med tåg i Indien är långt ifrån bara transport. Det är säkrare och bekvämare än att resa med buss, billigare än med flyg och framförallt ett bra sätt att komma i kontakt med indierna. Med ett öppet sinne blir resan full av intryck. Det är också spännande att se hur landskapet och klimatet hela tiden förändras. Men man får också vara beredd på skavsår mellan skinkorna och mindre trevliga toalettbesök.


En indisk tågstation är som ett komprimerat Indien: den förvånar, roar och chockerar. Här trängs barn som ber om en slant i utbyte mot en kullerbytta eller en sång, med välklädda medelklassresenärer, lepraskadade och kvinnor i vackra sarier och oljigt hår. Tidnings- och teförsäljare ropar oavbrutet ut sina erbjudanden och det luktar av urin, ingefära, avgaser, kardemumma och avfall.


Världens största järnvägsnät - och det fungerar!
image804 image805
Indiens järnvägsnät är världens största och transporterar elva miljoner resenärer varje dag. Det är också världens största arbetsgivare med 1,6 miljoner anställda.Fantastiskt nogfungerar systemet och trots att tågen för det mesta är försenade når de slutstationerna förr eller senare. 

Kongoexpressen som under de nästa femtiosex timmarna ska ta mig och min resekamrat från Agra genom hela Indien, har arton vagnar i tre olika standarder. Alla är fullsatta. De flesta är, enligt en kupékamrat, på väg till Bangalore för att söka jobb på telekombolag. Vi har plats i mellanklassen i en åttapersonerskupé med luftkonditionering, där i stort sett varenda kvadratcentimeter fylls med packning. Plastsätena är hyfsat mjuka men femtiosex timmar i nittio graders vinkel frestar på. Biljettpriset sätts efter antal kilometer och vår resa som är 280 mil (Sverige är ca 150 mil långt) kostar ungefär 268 kronor per person.

Härligt men farligt längs räls raka som spik.

image806En av de stora behållningarna med att resa med tåg i Indien är att stå i dörröppningarna mellan vagnarna och se och lukta hur landskapet far förbi. I sjuttio rytmiska kilometer i timmen och dunkande oväsen, skakar vi fram. Vita hägrar svävar över blöta, neongröna risfält. Plötsliga granitberg stegrar sig plötsligt från en i övrigt alldeles platt stäppterräng. Några kossor betar ute på markerna med en fågel pickandes på ryggen. Ju längre söderut vi kommer, blir det varmare, växtligheten allt frodigare, färgerna mustigare och dofterna starkare.

Chaia, chaiaaa!

När man börjar höra det karaktäristiska, nasala ropet: "Chaia, chaiaaa" vet man att tåget är på väg att rulla in på en perrong. Vi är många som går av för att köpa en kopp rykande, mjölkigt, härligt Chaíte och samtidigt sträcka på benen. Men det gäller förstås att hålla koll på när tåget börjar rulla igen! Har man inte lust att gå av tåget kan man få sitt te ändå. Teförsäljarna går ombord och serverar på plats. En kopp chai kostar fem rupies, dvs. ungefär en krona.


Toalettdags - eller kanske inte ändå?
Så blir det då till slut oundvikligt (eller?) att besöka tågets toalett som finns i ett litet utrymme mellan vagnarna. På typiskt indiskt vis består den av ett hål i golvet. Behöver jag säga mer än att jag knappt hinner fram till toan innan jag vänder igen. Men ett hett tips är att passa på att gå på toaletten i början av tågresan, urinstanken blir bara värre ju längre resan går...

image810Tågmaten. Ytterligare äventyr.
På indiska tåg finns som regel ingen restaurangvagn. I stället tar konduktören upp matbeställningar som levereras vid nästa station. Vi är minst sagt skeptiska... Maten (dhal=linsröra) kostar ungefär fem kronor och serveras i små papperskartonger. Den har garanterat hållits fesljummen alldeles för länge för att vara hälsosam. Våra kupékamrater skrattar och tycker att vi får ta seden dit vi kommer. Det gör vi, vi har liksom inget val. Men våra magar höll (den gången). Tack Ducoral.

Skönt med egen sovsäck.
Första kvällen går solen ned någonstans vid Bhopal och vi får lakan för natten, rena men grådaskiga och slitna. Vi föredrar att använda våra sovsäckar istället och med proppar i öronen vaggas vi rytmiskt till ro. Vid femsnåret på morgonen vaknar jag av att jag måste gå på toaletten! Besöket är inte helt så läskigt som befarat, så det känns lite snopet att ha hållit sig i arton timmar. - Men det är förstås alltid roligt att sätta nya personliga rekord!


Sista etappen: Coimbatore-Kochi
image807image808
Vid lunchtid den tredje och sista resedagen byter vi tåg till ett som bara har andraklassvagnar (absolut lägsta kvalisort). Nittio graders vinklade trä- bänkar & galler i fönster- öppningarna. Det blir fyra och en halv hårda, stötiga och tokvarma timmar genom ett vackert Kerala, längst ned i söder. Grönt och frodigt, bitvis som ett djungellandskap. 

När vi äntligen får pusta ut i ett gammalt lagerhus från kolonialtiden (omgjort till hostal) och tar en dusch, är vattnet som rinner av oss alldeles mörkbrunt..!

Kommentarer:

1 Victoria:

Vilken fantastisk resa! Du skriver väldigt bra, inte funderat på att extra knäcka som resejournalist? ;)
KRAM

2 Magdalena:

Tack Vickan!
Jag får ju leva ut mina resejournalist-drömmar här på bloggen :)
Men att få ha det som extraknäck vore riktigt, riktigt roligt!! Jag älskar ju att resa - och att skriva.

Kommentera här: